”Kan bli en modern, svensk klassiker”
David Wibergs Dagboksanteckningar från ett källarhål fortsätter att hänföra recensenter runtom i landet. Senast i raden är Katrineholms-Kuriren som tycker att romanen är i nivå med JD Salingers Räddaren i nöden.
David Wibergs debutroman Dagboksanteckningar från ett källarhål utkom i mitten av januari och har fått strålande recensioner. Senast att hylla boken är Lisbeth Sommarström på Katrineholms-Kuriren som inleder sin recension med ”Äntligen! Med ett lyckligt leende som ibland har bubblat över i ett gapskratt, som ibland har övergått i ett blänk i ögonen, har jag läst David Wibergs roman om Linnea, och jag älskar den!”
Lisbeth Sommarström avslutar sin recension med att jämföra romanen med en riktig klassiker: ”Det är så bra, nästan i nivå med JD Salingers ”Räddaren i nöden”. Om inte tidsmarkörerna står i vägen, gissar jag att det här kan komma att bli en modern, svensk klassiker.”
Andra som har hyllat Dagboksanteckningar från ett källarhål är Hanna Höglund i Expressen som skriver ”Det är tonårig förnumstighet blandat med hjärtskärande sorg, galghumor och poesi.” Jonna Fries skriver för Smålandsposten att läsningen är ”som att göra en hudlös resa rakt in i tonåringens universum.”
Foto: Patrik Lundin
För DN tycker Andreas Palmaer att ”Författarens kärlek och ömhet till sin figur lyser över sidorna, Linnea blir aldrig löjlig, hennes problem tas på allvar.” Även Vestmanlands Läns Tidning hyllar David Wibergs språk och Linnea: ”Det här skulle lika gärna kunna vara en dagbok skriven av en 16-årig flicka. Det är Linneas vardag läsaren befinner sig i, med bilder och berättelser. Ingenstans känns fiktionen. Det ÄR Linneas anteckningar,” skriver Annette Grandin.
Bland bokbloggarna är tonerna också positiva: ”Universell ångest med hög igenkänningsfaktor för säkert fler än mig.” tycker Flaskposten, och Johanna Lindbäck på Bokhora slungas tillbaka till sig själv som tonåring och älskar språket: ”Kan vi hitta på något pris för Bästa gehör? David Wiberg får det för Linnea.”
Lina Wegendahl på Kristianstadsbladet skriver att Linneas historia berättas med ett eget språk och mycket svart humor: ”Resultatet är så bra och så intimt att jag inte vill sluta leva med Linnea. Med sorg och saknad stänger jag dörren till hennes värld.”