Följ oss på sociala medier:

I din bokhandel just nu

Kompisböckerna: Hjälp! Ny i klassen!
Doris drar
Vad gör du medan jag sover?
Vända världen rätt
Ingen normal står i regnet och sjunger
Min första bok om Stockholm
Jonna träffar djuren
En duktig hund
Moxie
Hemma hos Harald Henriksson
Mina bilder efter stormen
Egon - hälften alien
Dubbel-Trubbel - värre än värst
Godnatt allihop
En sur citron
Bilar på väg
Bibbi äter smörgås
Syster Plus och Doktor Minus
Hatar alla utom dig
När vi blundar
Vi går på babymålning
Jag, En
Frallan är bäst
Intet
Dödsbo
Döden är inget skämt
Winn-Dixie
Orkestern
När tomten försvann
Den stora boken om Igelkotten och Mullvaden
Mysteriet på Örnklippan
En natt vill Nalle vara stor
Draconia
Karta för förälskade & andra vilsna
En rumpa att dö för
Min vän Jim
Jag är inte din mamma
Den här veckan är min
De försvunna
Armstrong - den första musen på månen
Visheten vaknar
Lars är LOL
Vakuum
Kian och katten
Bockarna Bruse börjar skolan

Johan Ehn om debutromanen Down under

I Svensk Bokhandels katalog över förlagens kommande utgivning publiceras debutanternas egna ord om sina böcker. Det är alltid intressant att få ta del av författarnas tankar kring berättelsernas uppkomst och att debutera. I höstens katalog finns ett fint debutantporträtt av Johan Ehn, som vi även publicerar här:

När jag var 19 år blev jag utkastad ur min farbrors och fasters hus i Nya Zeeland med motiveringen ”Du kan inte bo hos oss längre eftersom du är homosexuell”. De hade fått reda på min hemlighet genom att tjuvläsa mina brev. Min faster hämtade mig på jobbet och sa att hon hade ett ärende att uträtta i stan innan vi åkte hem. Men utanför ett vandrarhem i Auckland bad hon mig att kliva ur bilen och förvinna ur deras liv för alltid. Och så körde hon därifrån. Jag stod kvar på trottoaren med alla mina personliga tillhörigheter nedstuvade i plastpåsar.

Jag har tänkt mycket på den här händelsen genom åren. Hur jag helt tog på mig skulden i början – jag hade ju ljugit för dem om vem jag verkligen var. Efter ett tag började jag hata dem. Åren gick men tankarna på det som hänt stannade kvar. Minnet fanns alltid där i bakhuvudet och hade blivit en ytlig story jag ofta drog när jag var full. Jag insåg att jag behövde bearbeta det här, en gång för alla.

Jag jobbar som skådespelare och dramatiker och bestämde mig för att skriva en monolog om mitt liv i Nya Zeeland. Genom att berätta skulle jag kanske själv äntligen förstå. Jag ville skriva underhållande, men samtidigt naket och ärligt. Min make är författare och läste det första utkastet. Han tyckte att det var bra, men att jag inte riktigt vågade komma åt kärnan. Hur det verkligen var, hur det verkligen kändes. Jag muttrade men visste att han hade rätt. Så jag skrev om och skrev om. Grävde djupare och djupare. Hade samtal med vänner som hjälpte mig att minnas mer. Någonstans på vägen förvandlades pjäsen till en skönlitterär text. Nya omskrivningar. Tre år och väldigt många versioner senare var bokmanuset klart. Och nu i augusti besannas en dröm för då kommer min debutroman, Down under.

Den handlar om nittonåriga Jim. Hösten 1987 reser han till Nya Zeeland och lämnar sitt komplicerade liv i Stockholm bakom sig för att bli en ny och bättre version av sig själv. Det är alltså en till stora delar självbiografisk berättelse baserad på en period i mitt liv som blev avgörande för den jag är i dag.